Ökad utsugning

Lastbilstillverkaren Scania redovisar vinst. Sedan fordonskrisen 2008-2009 har företaget levererat kvartalsrapport på kvartalsrapport med miljardbelopp. Förra året var vinsten svindlande nio miljarder kronor, och bara första kvartalet 2011 redovisade företaget en vinst på tre miljarder.

I de lokala förhandlingarna har facket försökt driva igenom löneförhöjningar, uppbackat av arbetare som genom namninsamlingar visar att de vill ha igen vad de förlorat. Men företagsledningen har varit kategoriskt avvisande.

– Det var aldrig någon kris för Scania, säger Ricardo Munoz, Scaniaarbetare från Södertälje och medlem i Kommunistiska Partiet, när han tänker tillbaka på krisåren.

– Under krisåren var vinsterna mindre, men någon kris var det inte, förtydligar han.
Under de här åren, när massuppsägningar inom bilindustrin hörde till vardagen, skiljde Scania ut sig från sina konkurrenter. Något hundratal visstidsanställda och inhyrda från bemanningsföretag fick inte sina kontrakt förlängda, men inga fast anställda arbetare sparkades under krisåren.

Strategin var enkel och uttalad. Genom att hålla arbetsstyrkan intakt skulle Scania stå starkare än sina konkurrenter, redo att snabbt leverera lastbilar vid en konjunktur- uppgång.
Att det varit en lyckosam strategi visar rekordvinsterna.

Men det är inte bara ökad försäljning av lastbilar som är orsaken till Scanias vinster. Ökad utsugning av arbetarna är en minst lika bidragande orsak.

– Före krisen var leveranstiden för en lastbil tolv månader. Nu är samma tid tio månader, och Scania vill helst sänka den tiden ännu mer. Problemet är att det ska göras med samma antal arbetare, berättar Ricardo Munoz.

– Vi hinner knappt andas, vi jobbar hundra procent när vi är i fabriken. Det är som i Chaplins film ”Moderna tider”.

Ricardo Munoz berättelse är ännu ett vittnesmål om hur hetsen ökat inom industrin. Och historien om Scania under krisåren är ett tydligt exempel på hur kapitalisterna utnyttjat krisen för att flytta fram sina positioner. Samtidigt som företaget fortsatte att gå med vinst och öste pengar över aktieägarna tvingades arbetarna till eftergifter.

– Vi förlorade mycket. Först drog de in vår årliga bonus, sedan tvingades vi gå ner i lön och arbetstid och vi förlorade pensionspengar och utlovade lönehöjningar, berättar Ricardo Munoz.

När produktionen stod stilla deltog de anställda i olika utbildningssatsningar. Redan där fick arbetarna känna av en lönesänkning när de förlorade sina skifttillägg.

– Scania har något som kallas för Scania produktionssystem, SPS, där vi är indelade i olika grupper som ska jobba med att förbättra arbetssystemen. Jag är med i en grupp som jobbar med säkerhetsfrågor, berättar Ricardo Munoz.

– Det är egentligen ett bra system, där vi arbetare får tänka till hur vi kan förbättra arbetet. Det är så jag tänker att det borde fungera i ett socialistiskt samhälle. Problemet är att vi inte får något extra betalt för det arbetet. Scania suger inte bara ut mitt fysiska arbete, de tar mitt intellekt också.

Trots trixande med skifttillägg och lokala arbetstidsavtal – Scaniaarbetarna beordras än idag till övertid och helgjobb för att jobba igen ledig tid under krisåren – så var det först med IF Metalls förrädiska lönesänkningsavtal som företaget verkligen såg sin chans att utnyttja krisen för att öka vinsten på bekostnad av arbetarnas löner.

Efter många turer (se artikel bredvid) lyckades företaget tilltvinga sig ett lönesänkningsavtal. Sedan dess har lastbilsförsäljning och vinster ökat, utan att arbetarna kompenserats för sina uppoffringar.

I förra årets avtalsrörelse tog IF Metall den självpåtagna rollen som ”ansvarskännande” part, och godkände lönehöjningar i de centrala avtalen som är så ynkliga att inflationen kommer att äta upp det mesta.

IF Metalls motpart, Teknikföretagen, ville å sin sida ha sifferlösa avtal till förmån för lokala förhandlingar med motiveringen att företagen har olika förutsättningar.

Argumentet var att företag som har råd skulle kunna ge rejäla löneökningar, medan förlusttyngda företag skulle slippa dras med dyra lönekostnader.

Den lokala avtalsrörelsen på Scania visar argumentens ihålighet. På verkstadsklubbens hemsida kan vi läsa om många och resultatlösa förhandlingar mellan de tre Scaniafabrikernas verkstadsklubbar på ena sidan och företagsledningen på den andra.

Trots vinsterna har företaget vägrat gå med på löneökningar utöver överenskommelsen i det centrala avtalet, något som inte skett på årtionden på Scania.

I förra årets förhandlingar vägrade verkstadsklubbarna skriva under det lokala avtalet, eftersom företagets slutbud på 0,9 procent inte bjöd på en krona utöver det centrala avtalet.
I år landade de segdragna förhandlingarna på 2,5 procents lönehöjningar, 0,2 procent mer än vad det centrala avtalet medger.

Bundna av kollektivavtalets fredsplikt har facket inte haft någon laglig möjlighet att sätta kraft bakom lönekraven. Men på Scanias verkstadsgolv lever kravet bland arbetarna på att ta del av de vinster de själva har skapat.

– Det har funnits en rörelse utanför facket där arbetare drivit en namninsamling för rejäla lönekrav. Flera tusen har skrivit på listorna, men det betyder ingenting för Scanias ledning, säger Ricardo Munoz.

– Men det visar att arbetare faktiskt tänker och kan formulera krav, men de har ingen som tar ledningen för kraven.

Ricardo Munoz är starkt kritisk till sin egen fackförening, och trots IF Metalls retorik om ”payback-time” har han inga förhoppningar inför den kommande avtalsrörelsen.

– Jag litar inte på facket. Varje gång facket förhandlar om vårt avtal är det arbetsgivaren som bestämmer, sen säger de till oss att de kämpat för högre lön men att det inte går att få mer.

– Lönehöjning på 2,5 procent i år är ingenting, särskilt inte jämfört med vad Scania gör i vinst på ett år.

Ricardo Munoz kritik mot facket är inte obefogad. Få fackförbund har som IF Metall svikit vad en fackförening ska stå för. Sedan krisen har förbundet ett svart facit som innehåller skamfläckar som lönesänkningsavtal, avtal om ungdomslöner och nu senast det nya Industriavtalet.

Om några veckor håller IF Metall kongress, då medlemmarna kritiskt kan granska och utvärdera sin fackförenings verksamhet och ställa ledarna till svars för sina eftergifter. I alla fall i teorin.

– Jag hade ingen aning om att IF Metall ska hålla kongress, utbrister Ricardo Munoz förvånat när vi för saken på tal.

– Till kongressen borde ju vi medlemmar skriva motioner och ta upp frågor som är viktiga för oss.

Istället tyder allt på att IF Metalls kongress kommer att bli en välregisserad tillställning, långt från Scanias verkstadsgolv och arbetarnas krav på företaget.

– De fackliga ombudsmännen borde sitta mindre på kontoret och komma ner på golvet och lyssna på oss medlemmar istället. Det måste föras mer diskussioner på arbetsplatserna, avslutar Ricardo Munoz.